Ledstjärna, hopp, "känsla av sammanhang"

I en tid som denna med "snabba ryck", fart, och "tänk på dig själv" anda, var finns känslan av sammanhang? Är jag själv ensam ansvarig för känslan?

Kan det finnas en enda ledstjärna som ger hopp eller är det flera saker som ger känslan av sammanhang?

Att ge bort en julklapp som är handgjord av mig själv eller hemmasnickrad, till någon som blir glad gör mig till ett samanhang! Där hon eller han som fick gåvan tänker på mig när den används och att jag tänkte på den som fick den när den gjordes.

Att bara se på den man älskar i rum fullt av människor och få ögonkontakt, ett ögonkast eller en blinkning tillbaka ger ett hopp och att vi delar något, alltså höra samman. Ingen annan vet det vi delar.

Att få ha en mentor, någon man litar på och vågar göra bort sig med och vågar ställa de där frågorna som någon annan kallar dumma till. Det måste väl vara en ledstjärna!

Livet måste vara ett hopp och ge känslan av sammanhang för att vi skall våga och kunna leva. Allas rätt är en mentor eller att till och med få vara en mentor.

Hitta och titta på dig själv. Bygg aktivt ditt liv!

Du kommer få en känsla av sammanhang, hopp och kanske också vara någons mentor!