Tänk om det är så att vi går genom i livet i en tunnel, utan att veta om det. Att vårt liv och våra handlingar begränsas utan att vi märker det.

Om vi sedan inser det utan att förstå varför börjar vi söka efter en flyktväg. Nödutgången. Vad händer om vi inte finner den?

En gång gick jag som liten pojke på badstranden och upptäckte ett stim fiskar ute i vattnet. Jag fick plötsligt en ingivelse att försöka fånga en utav dem. Stranden var långgrund och jag gick ut i vattnet utanför fiskstimmet. Sedan började jag springa fram och tillbaka så att fiskarna stressades.

Fiskarna simmade fram och tillbaka men sökte tryggheten och försökte hålla ihop i stimmet. Om alla hade simmat åt olika håll hade dom haft en större chans att klara sig men bara en och annan lämnade stimmet varje gång som stimmet vände.

Jag hade bestämt mig för en av fiskarna och fokuserade på just den fisken hela tiden genom att hela tiden försöka stå i vägen när den försökte simma förbi. Dom andra brydde jag mig inte om.

Till slut var det bara "min" fisk kvar. Det som då hände var att fisken gav upp och blev stilla i vattnet. Den hade tappat hoppet och gav upp. Jag kunde gå fram till den och plocka upp den i mina händer.

Vad var det som hände?

Omedvete blev jag en tunnel som begränsade livet för en annan levande varelse. Fisken förstod naturligtvis ingenting. Hen var ju bara en fisk.

Den här händelsen kommer till mig ibland och jag funderar på hur jag idag genom mina handlingar begränsar andra människors liv. Jag tänker också på vilka omedvetna begränsningar som jag själv bär på.

Det är då, i stillhet, som jag ibland ser ljuset som inte kan fångas men som jag kan låta omsluta mig.

LA