RÄDDAD

”I was lost, but now I´m found”. Amazing grace. Nåd och räddning på samma gång. Räddad från vad? Från ett fritt fall, från helvetet eller från synd? Jag tror att en slags räddning också är att få behålla respekten för sig själv. En annan att bokstavligen räddas till livet.

     Godhet är i begynnelsen. Det lilla barnet, som mitt 4-åriga barnbarn, som jag firade idag, lekte med hela släkten vid middagsbordet. Farfar, du har inte vunnit, nu är det din tur, i vilken hand har jag batman. Rätt farfar, nu har du vunnit. Alla skall få vinna innan han är nöjd. Han söker kontakt och vill alla väl, ett sant mänskligt beteende. Att räddas till gemenskapen, till den ljusa och goda sidan av livet är nog vad sången vill förmedla.

     Till en annan slags räddning. Jag är så rörd när någon räddas som när den lille pojken flögs med helikopter från Tjörn till Trollhättan och kom under vård inom 20 minuter. Då kände jag glädje och lättnad. Ambulansen kom en annan gång med blåljus till vår strand. En kvinna hade brutit foten. Fullt med folk omkring henne och hon har smärtor. Den kvinnliga sköterskan sätter sig lugnt ner bredvid henne, har med sig en röd räddningsväska och frågar i samtalston hur det känns. Ger henne en spruta och drar foten rätt. Allt är stilla och alla andas ut. Räddad.

     Jag ryser åt alla dessa insatser, inte så mycket åt de där heroiska bragderna med ytbärgare som hissas ner i vajrar till nödställda båtar, som man kan se på TV. Starkast är nog ändå, när barn vågar livet för att rädda en kamrat. Det finns en naturlig instinkt, det är jag säker på, att våga något för en medmänniska som t.ex är på väg att drunkna. Barn har det någonstans i sig. Alla har det. En tioåring gav sig ut på hal is för att dra upp sin bror och hamnade själv i vaken, men lyckades hålla broderns och sitt eget huvud över vattenytan tills hjälp anlände.

     Vi ser oss själva i den andre under de ”bästa” förutsättningarna, när inget annat skymmer, och reagerar som om vi själva är i fara. Det skrivs mycket numera om de s.k spegelneuronerna, som har med inlevelse att göra.       

     Sången igen: ”jag var förlorad, men nu är jag räddad”, att ha varit i avgrunden och inte ha sett någon återvändo. Så stark är instinkten att rädda och återvinna någon till gemenskapen, att den når över den gräns, där allt hopp tycktes vara förlorat. Den utsträckta handen hittar rätt i mörkret, när räddningstimman slår.

ROLF HEDBERG