Du höll mig i handen när livet var en sång
Sången tystnade
och svalorna byggde inte längre sina bon på vårt hus
Det var det året som tjälen aldrig gick ur jorden

Lennart Arvidsson

Som en sommarmorgon var hon.
Precis i den stunden när daggen lämnar sin nattplats
gav hon mig den gåva som ingen
kan ta ifrån mig

Lennart Arvidsson

I Rosenbad händer det ibland att en politiker eller två kanske till och med flera kan börja leka. Två och två går de in i de tråkiga rummen och delar på de uppgifter de kommit överens om.

Idag skall de leka bröllop! De församlade riksdagsledamöterna börjar förbereda. Bord lyfts bort och stolar ställs ut. De organiserar all lös inredning så det största rummet börjar likna en kyrksal med altargång som leder fram till ett bord som ställts på tvären. Där läggs Annies sommarkappa ut som duk och på detta ställs det fram ljus och en vacker blombukett. Allt sker med noggrannhet och i samförstånd. Det är inget fel på samarbetet här minsann.

Med all dyrbar konst på väggarna kommer detta att bli ett riktigt societetsbröllop. En fin gammal kista bärs fram och fylls med Sveriges budget. Den blir överfull av silver kronor, guld tior och även en massa utländska mynt som de har kvar i fickorna efter sina resor i Europa. Utrikesministern visar stolt upp lite växel mynt från Kina. Även ett Triumfkrusifix hamnar däri.

Rollfördelningen blir det dock lite makt käbbel om när statsministern absolut vill vara kung. Han blir lite röd om kinderna när han debaterar om varför han är lämpligast. Finansministern vill vara drottning för han har ju hästsvans. Alla nickar då instämmande. Jämnställdhetsministern och tillika Utbildningsminister vill verka för att varken hudfärg eller ras skall ha någon betydelse i vårt samhälle så hon yrkar på att få vara prinsessa. Ett krav tillkommer, hon måste få bära in ringarna på en vacker kudde från Säpo:s vilosoffa.

Men vem vill vara präst då? Jo, alla tittar uppfodrande på Kristdemokraternas partiledare.  Han skruvar lite på sig för han hade önskat att Tre kronor skulle varit inbjudna i kyrkbänkarna så han hade fått vara landslagsmålvakt.

Men höjdpunkten blir nog bröllopstårtan från poliskonferensen! Den blev över efter Drottning Silvias invigning igår. Hon petade bara i lunchen och tog ingen tårta till kaffet.

När alla intagit sina positioner, faller en solstråle rakt in i rummet, ner på skattkistan där det gnistrar och glimmar. Det kommer ett lågt sus från de förväntansfulla aktörerna.

Nu kan spelet börja!

Kronan är det minsta mynt,

av den snart inte syns en skymt.

Tvåkronan tar över som lägsta valör

utan det någon skillnad gör.

Vad dyrt det är, tycker gamla,

vana att vända på slanten och samla.

"Har du en krona till en kopp,

något varmt till min frusna kropp?"

frågade mannen oblygt och fräckt.

Skall inte vara mer alkohol här

medan du sitter med polare och svär

över livets stora orättvisa

och låter andra dig utspisa!

"Här får du en krona för att slå runt

men lägg den på något sunt!"

sade jag till honom förmananade

om pengars värde låtsat oanande.

ROLF HEDBERG

Det hände plötsligt. Jag hann inte riktigt med. Helt plötsligt var jag i tunneln som alla pratat om. Den var speciell, den hade både mörkt och ljus i sig, sorg och glädje, sol och måne. Mitt liv passerade förbi som små vykort med rörliga bilder. Det här var min själaväg. Den väg där jag möttes av allt jag gjort rätt och bra, men även det som jag gjort fel och dåligt, även det som iblands gjorts av ren elakhet. Det var nu jag möttes av nåd och förlåtelse.

Det är en förbindelse mellan det livet jag levt, det liv jag haft innan och det jag skulle möta vid tunnelns slut. Tunneln var en och samma men ändå skiftande. Ena stunden var det så mycket ljud och skrammel att man inte ens hörde sig själv. I andra stunder var det mörkt och tyst, så tyst att man kan höra ekot av en nål som faller ned.

Man ser spår av rondeller i marken, där kan man se de val man gjort i livet. Vad man skulle valt och vilka som man inte skulle valt.

Nu finns det inte längre någon återvändo. Jag har levt mitt liv så bra jag kunnat och nu är jag i slutet av tunneln och där möts jag av alla som tidigare vandrat denna väg. Denna väg vi alla ska vandra. Jag har gjort min själavandring, Har du?

// Kara Murray

Ljuset skimrade genom det färgade fönstret när solens strålar träffade fönstret. Det var ett grönt ljus som lekte med draperiet, ett blått ljus som spelade golvet ett spratt, ett rött ljus som gav blommorna extra färg och ett gult ljus som gav solkatter överallt som den lilla kattungen jagade.

Mannen på bänken såg allt detta och log lite i den stillhet som var och som endast stördes av kattungens jagande av solkatter. Mannen var lång, så lång att om han sått raklång i rummet så skulle han slå i huvudet i taket. Han gick fram till blommerna, lät handen stryka försiktigt över blombladen, drog ett djupt andetag och reste på sig försiktigt. Han slängde ett öga på den gul - vita kattungen sedan öppnade han den gamla trädörren som med sitt mönster inte bara berättade en historia utan flera beroende på vilken vinkel man utgick från.

Utan för var det kallt, riktigt kallt. Andedräkten blev som en tjock vit rök, snön gnistrade stillsamt i solens sken, som gnistrande diamanter som bröts sönder när mannen började gå.

Vart mannen skulle visste han inte, det var inte bestämt. Han hade börjat sin vandring den dagen då han vaknade ur en mardröm. En dröm som hade krossat hela hans värld, en dröm som när han vaknade skakade om honom så mycket att allt förändrades.

Genom vandingen hade han mött hopp, ljus, glädje, gemenskap och vänskap. Drömmen sjönk allt längre in i bakhuvudet men han fortsatte ändå att vandra, genom skogar, ängar, dalar och genom bergsområden.

Det som fascinerade honom mest och gav honom befrielse var ändå den närhet, trygghet och förlåtelse som han blev mött av. Det tröstade hans själ mer än någonting annat, det var den största gåvan han fått.

// Kara Murray