Det hände plötsligt. Jag hann inte riktigt med. Helt plötsligt var jag i tunneln som alla pratat om. Den var speciell, den hade både mörkt och ljus i sig, sorg och glädje, sol och måne. Mitt liv passerade förbi som små vykort med rörliga bilder. Det här var min själaväg. Den väg där jag möttes av allt jag gjort rätt och bra, men även det som jag gjort fel och dåligt, även det som iblands gjorts av ren elakhet. Det var nu jag möttes av nåd och förlåtelse.

Det är en förbindelse mellan det livet jag levt, det liv jag haft innan och det jag skulle möta vid tunnelns slut. Tunneln var en och samma men ändå skiftande. Ena stunden var det så mycket ljud och skrammel att man inte ens hörde sig själv. I andra stunder var det mörkt och tyst, så tyst att man kan höra ekot av en nål som faller ned.

Man ser spår av rondeller i marken, där kan man se de val man gjort i livet. Vad man skulle valt och vilka som man inte skulle valt.

Nu finns det inte längre någon återvändo. Jag har levt mitt liv så bra jag kunnat och nu är jag i slutet av tunneln och där möts jag av alla som tidigare vandrat denna väg. Denna väg vi alla ska vandra. Jag har gjort min själavandring, Har du?

// Kara Murray

Ljuset skimrade genom det färgade fönstret när solens strålar träffade fönstret. Det var ett grönt ljus som lekte med draperiet, ett blått ljus som spelade golvet ett spratt, ett rött ljus som gav blommorna extra färg och ett gult ljus som gav solkatter överallt som den lilla kattungen jagade.

Mannen på bänken såg allt detta och log lite i den stillhet som var och som endast stördes av kattungens jagande av solkatter. Mannen var lång, så lång att om han sått raklång i rummet så skulle han slå i huvudet i taket. Han gick fram till blommerna, lät handen stryka försiktigt över blombladen, drog ett djupt andetag och reste på sig försiktigt. Han slängde ett öga på den gul - vita kattungen sedan öppnade han den gamla trädörren som med sitt mönster inte bara berättade en historia utan flera beroende på vilken vinkel man utgick från.

Utan för var det kallt, riktigt kallt. Andedräkten blev som en tjock vit rök, snön gnistrade stillsamt i solens sken, som gnistrande diamanter som bröts sönder när mannen började gå.

Vart mannen skulle visste han inte, det var inte bestämt. Han hade börjat sin vandring den dagen då han vaknade ur en mardröm. En dröm som hade krossat hela hans värld, en dröm som när han vaknade skakade om honom så mycket att allt förändrades.

Genom vandingen hade han mött hopp, ljus, glädje, gemenskap och vänskap. Drömmen sjönk allt längre in i bakhuvudet men han fortsatte ändå att vandra, genom skogar, ängar, dalar och genom bergsområden.

Det som fascinerade honom mest och gav honom befrielse var ändå den närhet, trygghet och förlåtelse som han blev mött av. Det tröstade hans själ mer än någonting annat, det var den största gåvan han fått.

// Kara Murray