Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Orden i den gamla psalmen har alltid berört mig. Det finns ett stråk av allvar i orden. Ett stänk av sorg över att allt har ett slut men också en tröst en tröst i att vi ingår i det eviga.

Barnbarnen kom och återigen bekräftades dessa ord. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. 

Livet föds ur sorg och smärta. Som en bro sträcker sig smärtan av en förlorad illusion mot en ny insikt. Om vi förmår att se den.

På min väg mot framtiden försonades jag med det smärtsamma som tillhör livet och fick befrielse genom barnbarnen.

Jag tillhör det eviga livet.

LA

Barnbarnet frågar: "Mormor,vad är "utveckling?"

Hon snubblade lite på bokstäverna. Litet förvånad blev jag nästan svarslös.

- Utveckling, sa jag långsamt. Var har du hör det ordet?

Hon var ju bara 6 år.

-På TV!, svarade hon.

-Jaha, svarade jag för att vinna tid..."utveckling", jo jag försöker att göra saker och ting bättre...

Hon tittade (stint) på mig.

-Precis som när jag ska knyta skorna då...? sa hon.

-Ungefär, sa jag.

RJ