Kronan är det minsta mynt,

av den snart inte syns en skymt.

Tvåkronan tar över som lägsta valör

utan det någon skillnad gör.

Vad dyrt det är, tycker gamla,

vana att vända på slanten och samla.

"Har du en krona till en kopp,

något varmt till min frusna kropp?"

frågade mannen oblygt och fräckt.

Skall inte vara mer alkohol här

medan du sitter med polare och svär

över livets stora orättvisa

och låter andra dig utspisa!

"Här får du en krona för att slå runt

men lägg den på något sunt!"

sade jag till honom förmananade

om pengars värde låtsat oanande.

ROLF HEDBERG

Det hände plötsligt. Jag hann inte riktigt med. Helt plötsligt var jag i tunneln som alla pratat om. Den var speciell, den hade både mörkt och ljus i sig, sorg och glädje, sol och måne. Mitt liv passerade förbi som små vykort med rörliga bilder. Det här var min själaväg. Den väg där jag möttes av allt jag gjort rätt och bra, men även det som jag gjort fel och dåligt, även det som iblands gjorts av ren elakhet. Det var nu jag möttes av nåd och förlåtelse.

Det är en förbindelse mellan det livet jag levt, det liv jag haft innan och det jag skulle möta vid tunnelns slut. Tunneln var en och samma men ändå skiftande. Ena stunden var det så mycket ljud och skrammel att man inte ens hörde sig själv. I andra stunder var det mörkt och tyst, så tyst att man kan höra ekot av en nål som faller ned.

Man ser spår av rondeller i marken, där kan man se de val man gjort i livet. Vad man skulle valt och vilka som man inte skulle valt.

Nu finns det inte längre någon återvändo. Jag har levt mitt liv så bra jag kunnat och nu är jag i slutet av tunneln och där möts jag av alla som tidigare vandrat denna väg. Denna väg vi alla ska vandra. Jag har gjort min själavandring, Har du?

// Kara Murray

Ljuset skimrade genom det färgade fönstret när solens strålar träffade fönstret. Det var ett grönt ljus som lekte med draperiet, ett blått ljus som spelade golvet ett spratt, ett rött ljus som gav blommorna extra färg och ett gult ljus som gav solkatter överallt som den lilla kattungen jagade.

Mannen på bänken såg allt detta och log lite i den stillhet som var och som endast stördes av kattungens jagande av solkatter. Mannen var lång, så lång att om han sått raklång i rummet så skulle han slå i huvudet i taket. Han gick fram till blommerna, lät handen stryka försiktigt över blombladen, drog ett djupt andetag och reste på sig försiktigt. Han slängde ett öga på den gul - vita kattungen sedan öppnade han den gamla trädörren som med sitt mönster inte bara berättade en historia utan flera beroende på vilken vinkel man utgick från.

Utan för var det kallt, riktigt kallt. Andedräkten blev som en tjock vit rök, snön gnistrade stillsamt i solens sken, som gnistrande diamanter som bröts sönder när mannen började gå.

Vart mannen skulle visste han inte, det var inte bestämt. Han hade börjat sin vandring den dagen då han vaknade ur en mardröm. En dröm som hade krossat hela hans värld, en dröm som när han vaknade skakade om honom så mycket att allt förändrades.

Genom vandingen hade han mött hopp, ljus, glädje, gemenskap och vänskap. Drömmen sjönk allt längre in i bakhuvudet men han fortsatte ändå att vandra, genom skogar, ängar, dalar och genom bergsområden.

Det som fascinerade honom mest och gav honom befrielse var ändå den närhet, trygghet och förlåtelse som han blev mött av. Det tröstade hans själ mer än någonting annat, det var den största gåvan han fått.

// Kara Murray

Tänk om det är så att vi går genom i livet i en tunnel, utan att veta om det. Att vårt liv och våra handlingar begränsas utan att vi märker det.

Om vi sedan inser det utan att förstå varför börjar vi söka efter en flyktväg. Nödutgången. Vad händer om vi inte finner den?

En gång gick jag som liten pojke på badstranden och upptäckte ett stim fiskar ute i vattnet. Jag fick plötsligt en ingivelse att försöka fånga en utav dem. Stranden var långgrund och jag gick ut i vattnet utanför fiskstimmet. Sedan började jag springa fram och tillbaka så att fiskarna stressades.

Fiskarna simmade fram och tillbaka men sökte tryggheten och försökte hålla ihop i stimmet. Om alla hade simmat åt olika håll hade dom haft en större chans att klara sig men bara en och annan lämnade stimmet varje gång som stimmet vände.

Jag hade bestämt mig för en av fiskarna och fokuserade på just den fisken hela tiden genom att hela tiden försöka stå i vägen när den försökte simma förbi. Dom andra brydde jag mig inte om.

Till slut var det bara "min" fisk kvar. Det som då hände var att fisken gav upp och blev stilla i vattnet. Den hade tappat hoppet och gav upp. Jag kunde gå fram till den och plocka upp den i mina händer.

Vad var det som hände?

Omedvete blev jag en tunnel som begränsade livet för en annan levande varelse. Fisken förstod naturligtvis ingenting. Hen var ju bara en fisk.

Den här händelsen kommer till mig ibland och jag funderar på hur jag idag genom mina handlingar begränsar andra människors liv. Jag tänker också på vilka omedvetna begränsningar som jag själv bär på.

Det är då, i stillhet, som jag ibland ser ljuset som inte kan fångas men som jag kan låta omsluta mig.

LA 

RÄDDAD

”I was lost, but now I´m found”. Amazing grace. Nåd och räddning på samma gång. Räddad från vad? Från ett fritt fall, från helvetet eller från synd? Jag tror att en slags räddning också är att få behålla respekten för sig själv. En annan att bokstavligen räddas till livet.

     Godhet är i begynnelsen. Det lilla barnet, som mitt 4-åriga barnbarn, som jag firade idag, lekte med hela släkten vid middagsbordet. Farfar, du har inte vunnit, nu är det din tur, i vilken hand har jag batman. Rätt farfar, nu har du vunnit. Alla skall få vinna innan han är nöjd. Han söker kontakt och vill alla väl, ett sant mänskligt beteende. Att räddas till gemenskapen, till den ljusa och goda sidan av livet är nog vad sången vill förmedla.

     Till en annan slags räddning. Jag är så rörd när någon räddas som när den lille pojken flögs med helikopter från Tjörn till Trollhättan och kom under vård inom 20 minuter. Då kände jag glädje och lättnad. Ambulansen kom en annan gång med blåljus till vår strand. En kvinna hade brutit foten. Fullt med folk omkring henne och hon har smärtor. Den kvinnliga sköterskan sätter sig lugnt ner bredvid henne, har med sig en röd räddningsväska och frågar i samtalston hur det känns. Ger henne en spruta och drar foten rätt. Allt är stilla och alla andas ut. Räddad.

     Jag ryser åt alla dessa insatser, inte så mycket åt de där heroiska bragderna med ytbärgare som hissas ner i vajrar till nödställda båtar, som man kan se på TV. Starkast är nog ändå, när barn vågar livet för att rädda en kamrat. Det finns en naturlig instinkt, det är jag säker på, att våga något för en medmänniska som t.ex är på väg att drunkna. Barn har det någonstans i sig. Alla har det. En tioåring gav sig ut på hal is för att dra upp sin bror och hamnade själv i vaken, men lyckades hålla broderns och sitt eget huvud över vattenytan tills hjälp anlände.

     Vi ser oss själva i den andre under de ”bästa” förutsättningarna, när inget annat skymmer, och reagerar som om vi själva är i fara. Det skrivs mycket numera om de s.k spegelneuronerna, som har med inlevelse att göra.       

     Sången igen: ”jag var förlorad, men nu är jag räddad”, att ha varit i avgrunden och inte ha sett någon återvändo. Så stark är instinkten att rädda och återvinna någon till gemenskapen, att den når över den gräns, där allt hopp tycktes vara förlorat. Den utsträckta handen hittar rätt i mörkret, när räddningstimman slår.

ROLF HEDBERG

Ledstjärna, hopp, "känsla av sammanhang"

I en tid som denna med "snabba ryck", fart, och "tänk på dig själv" anda, var finns känslan av sammanhang? Är jag själv ensam ansvarig för känslan?

Kan det finnas en enda ledstjärna som ger hopp eller är det flera saker som ger känslan av sammanhang?

Att ge bort en julklapp som är handgjord av mig själv eller hemmasnickrad, till någon som blir glad gör mig till ett samanhang! Där hon eller han som fick gåvan tänker på mig när den används och att jag tänkte på den som fick den när den gjordes.

Att bara se på den man älskar i rum fullt av människor och få ögonkontakt, ett ögonkast eller en blinkning tillbaka ger ett hopp och att vi delar något, alltså höra samman. Ingen annan vet det vi delar.

Att få ha en mentor, någon man litar på och vågar göra bort sig med och vågar ställa de där frågorna som någon annan kallar dumma till. Det måste väl vara en ledstjärna!

Livet måste vara ett hopp och ge känslan av sammanhang för att vi skall våga och kunna leva. Allas rätt är en mentor eller att till och med få vara en mentor.

Hitta och titta på dig själv. Bygg aktivt ditt liv!

Du kommer få en känsla av sammanhang, hopp och kanske också vara någons mentor!

Tillit. Utan den förväntan vi lätt känner.

Längtar närhet, längtar tystnad.

Mod. Vem skriver min berättelse?

Längtar rötter, längtar helhet.

Lyssnar jag på dig eller gör jag endast ett försök?

Ser jag dig eller behöver jag nya glasögon?

Når jag fram eller har jag stannat halvvägs?

Vi har ljugit för er.

Vi har det inte alls bra.

Vi letar efter globala lösningar, det hoppas jag att ni förstår.

Ha tålamod, men berätta för oss om ni inte orkar leva längre.

Lev i harmoni, men dela varandras smärta.