Det pirrar i hela min kropp. Med hela ditt väsen berör du mig och jag vet, att en del av mig saknar dig all vaken tid... Din doft av livets allt får mig att minnas. Alla sinnen hungrar av mättnad. /Maria.

Den trasiga tygdockan låg slängd i en snödriva. Ambulanshelikoptern cirklade över olycksplatsen för att hitta ett ställe att landa på. Alla tårar blandades med den beska smaken av chock, förtvivlan, blod och död. Bilen jag själv satt i, bar knappt den sorg jag kände. /Maria.  

Försoning. Jag smakar på ordet. Försoning för mig idag, står för ett slags accepterande över att jag fått och hela tiden får, så många nya insikter, erfarenheter och så många fler färger på min palett. Den svåra trafikolyckan som drabbade mig för ett antal år sedan då Döden ruskade om mig, visade på att han hela tiden finns nära. Inte så att jag går omkring och är rädd och skrämd men jag inser hur skört livet är...

Efter ett antal år som bara gjorde ont började ett helt nytt liv på många sätt och sett i backspegeln, ett mer innehållsrikt och nyanserat liv.

Försoning kan också bestå i att jag måste acceptera att min kropp inte längre lyder mig som innan, och att den smärtar mig dygnets alla timmar. 

Också insikten att mitt dåvarande yrke och min dåvarande sociala sfär är ett minne blott kommer över mig ibland. Jag har fått bli vän med tanken att ur avveckling, kommer utveckling men också en slags förväntan. Förväntan och tillförsikt att något nytt väntar mig så småningom...

Det är en slags försoning i det också. /Maria.      

Vår plats i universum ändras ständigt - beroende av perspektiv. Vi är - eller bör vara - här och nu, men sett från ovan är vi hela tiden på väg. Vi rör oss ständigt likt små myror runt, runt över hela vår fantastiska värld, på vårt enormt stora runda klot. Men ser man det ännu längre ifrån och ut - så blir tanken svindlande. Tänk ändå att vi alla människor och djur får plats på detta, i förhållande till allt runt omkring, lilla, lilla klot.. Så någonstans inom mig vet jag ändå att jag är precis där jag ska vara. Här och nu. /MH.

Efter sommar kommer höst.

Frukten mognar

Äpplen lagras varsamt i svala rum

Sötman och saftspänningen tilltar.

Det feta höljetomsluter efterhand frukten

och  bildar en skyddande yta.

Mognad tar sin tid.

Med förväntaan ser jag fram emot att känna smaken av det vita fruktköttet,

en smakupplevelse som jag önskar dela.

Ett åldrat äpple

övermoget, intorkar, brunt och rynkigt.

Lite rynkkräm?

Va nöttar dé?

Fruktköttets smak är detsamma.

I dåtiden fanns forntid. En gång ska vår tid kallas forntid.

Miljön på vår jord sk ge föda, ren luft och levande hav. Alla människors värde ska aktas utan att värderas i pengar. Skratten ska eka genom gatorna och folk ska öppna sina fönster, nyfiket undra vad som pågår och börja skratta med. Varsamt ska de gamla som uppnåt mognad och vishet vårdas och aktas och död. Allt ska ha sin tid. Tidevarv ska ta emot stafettpinnen från tidevarv med födelse och död, rynkor och rynkkräm, oro och hopp, misstro och tillit. Det är en utmaning till ms Misströstan att tro på, att vår tid en dag ska bli framtidens forntid. Men varför inte och likaväl. Arbetet återstår och tron bär. Så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara från evighet till evighet.

Chips och datorer

Vår tid framtidens forntid

Tidevarv föds nytt

Christina Lövestam

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Orden i den gamla psalmen har alltid berört mig. Det finns ett stråk av allvar i orden. Ett stänk av sorg över att allt har ett slut men också en tröst en tröst i att vi ingår i det eviga.

Barnbarnen kom och återigen bekräftades dessa ord. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. 

Livet föds ur sorg och smärta. Som en bro sträcker sig smärtan av en förlorad illusion mot en ny insikt. Om vi förmår att se den.

På min väg mot framtiden försonades jag med det smärtsamma som tillhör livet och fick befrielse genom barnbarnen.

Jag tillhör det eviga livet.

LA

Barnbarnet frågar: "Mormor,vad är "utveckling?"

Hon snubblade lite på bokstäverna. Litet förvånad blev jag nästan svarslös.

- Utveckling, sa jag långsamt. Var har du hör det ordet?

Hon var ju bara 6 år.

-På TV!, svarade hon.

-Jaha, svarade jag för att vinna tid..."utveckling", jo jag försöker att göra saker och ting bättre...

Hon tittade (stint) på mig.

-Precis som när jag ska knyta skorna då...? sa hon.

-Ungefär, sa jag.

RJ