RÄDDAD

”I was lost, but now I´m found”. Amazing grace. Nåd och räddning på samma gång. Räddad från vad? Från ett fritt fall, från helvetet eller från synd? Jag tror att en slags räddning också är att få behålla respekten för sig själv. En annan att bokstavligen räddas till livet.

     Godhet är i begynnelsen. Det lilla barnet, som mitt 4-åriga barnbarn, som jag firade idag, lekte med hela släkten vid middagsbordet. Farfar, du har inte vunnit, nu är det din tur, i vilken hand har jag batman. Rätt farfar, nu har du vunnit. Alla skall få vinna innan han är nöjd. Han söker kontakt och vill alla väl, ett sant mänskligt beteende. Att räddas till gemenskapen, till den ljusa och goda sidan av livet är nog vad sången vill förmedla.

     Till en annan slags räddning. Jag är så rörd när någon räddas som när den lille pojken flögs med helikopter från Tjörn till Trollhättan och kom under vård inom 20 minuter. Då kände jag glädje och lättnad. Ambulansen kom en annan gång med blåljus till vår strand. En kvinna hade brutit foten. Fullt med folk omkring henne och hon har smärtor. Den kvinnliga sköterskan sätter sig lugnt ner bredvid henne, har med sig en röd räddningsväska och frågar i samtalston hur det känns. Ger henne en spruta och drar foten rätt. Allt är stilla och alla andas ut. Räddad.

     Jag ryser åt alla dessa insatser, inte så mycket åt de där heroiska bragderna med ytbärgare som hissas ner i vajrar till nödställda båtar, som man kan se på TV. Starkast är nog ändå, när barn vågar livet för att rädda en kamrat. Det finns en naturlig instinkt, det är jag säker på, att våga något för en medmänniska som t.ex är på väg att drunkna. Barn har det någonstans i sig. Alla har det. En tioåring gav sig ut på hal is för att dra upp sin bror och hamnade själv i vaken, men lyckades hålla broderns och sitt eget huvud över vattenytan tills hjälp anlände.

     Vi ser oss själva i den andre under de ”bästa” förutsättningarna, när inget annat skymmer, och reagerar som om vi själva är i fara. Det skrivs mycket numera om de s.k spegelneuronerna, som har med inlevelse att göra.       

     Sången igen: ”jag var förlorad, men nu är jag räddad”, att ha varit i avgrunden och inte ha sett någon återvändo. Så stark är instinkten att rädda och återvinna någon till gemenskapen, att den når över den gräns, där allt hopp tycktes vara förlorat. Den utsträckta handen hittar rätt i mörkret, när räddningstimman slår.

ROLF HEDBERG

Ledstjärna, hopp, "känsla av sammanhang"

I en tid som denna med "snabba ryck", fart, och "tänk på dig själv" anda, var finns känslan av sammanhang? Är jag själv ensam ansvarig för känslan?

Kan det finnas en enda ledstjärna som ger hopp eller är det flera saker som ger känslan av sammanhang?

Att ge bort en julklapp som är handgjord av mig själv eller hemmasnickrad, till någon som blir glad gör mig till ett samanhang! Där hon eller han som fick gåvan tänker på mig när den används och att jag tänkte på den som fick den när den gjordes.

Att bara se på den man älskar i rum fullt av människor och få ögonkontakt, ett ögonkast eller en blinkning tillbaka ger ett hopp och att vi delar något, alltså höra samman. Ingen annan vet det vi delar.

Att få ha en mentor, någon man litar på och vågar göra bort sig med och vågar ställa de där frågorna som någon annan kallar dumma till. Det måste väl vara en ledstjärna!

Livet måste vara ett hopp och ge känslan av sammanhang för att vi skall våga och kunna leva. Allas rätt är en mentor eller att till och med få vara en mentor.

Hitta och titta på dig själv. Bygg aktivt ditt liv!

Du kommer få en känsla av sammanhang, hopp och kanske också vara någons mentor!

Tillit. Utan den förväntan vi lätt känner.

Längtar närhet, längtar tystnad.

Mod. Vem skriver min berättelse?

Längtar rötter, längtar helhet.

Lyssnar jag på dig eller gör jag endast ett försök?

Ser jag dig eller behöver jag nya glasögon?

Når jag fram eller har jag stannat halvvägs?

Vi har ljugit för er.

Vi har det inte alls bra.

Vi letar efter globala lösningar, det hoppas jag att ni förstår.

Ha tålamod, men berätta för oss om ni inte orkar leva längre.

Lev i harmoni, men dela varandras smärta.

Vi är vi och jag är jag.

Med många vi, som finns omkring,

somnar jag från varje dag.

Runt mitt inre slås en ring.

I drömmen tankar svävar fritt.

Händelser faller ner på plats,

bildar mönster som är bara mitt.

Morgon gryr igen och jag tar sats.

Ut bland andra, som haft sina drömmar,

som har mött ett mörker och ett ljus.

Möten vävs av dolda sömmar.

Är det så att vara i Guds hus?

ROLF H

Det finns blommor som aldrig vissnar

Du är en av dom

Det finns blommor som alltid doftar

Du är en av dom

Doften av ditt leende bekräftar oss alla

Dina kronblad omtankar oss

Din livsvandring är inte förgäves

Len

Varför utsätter han sig för det här,

det som var den största skräcken

en gång för länge sen under alla år i skolans långbänk,

just det att vara tvungen att skriva

fritt ur hjärtat,

att dela något av allt det fördolda.

Jo just därför gör han detta

och därför att han sent i sitt liv

har börjat ana andra dimensioner,

aningar som han vill dela med andra,

ja han känner allt tydligare en hunger efter gemenskap,

en hunger efter att dela livets bröd

med alla dess inneboende blåsor och sega degtrådar,

som döljer sig under den skorpa,

som brändes hård i barndomsugnens agaspis,

den skorpa som mjuknat av tårarnas floder.

Av någon outgrundlig anledning

har han hamnat här där han är, just nu,

och får dela någon sorts bröd,

som ger näring åt själen

- och det är Gott.

Mer än så behöver han faktiskt inte prestera just nu.

Säg Algots - det räcker!

Allt gott alltså.

Christian Persson

Kan man se liv genom deg? Mättande bröd som uppehåller liv, det nyttiga brödet som är nödvändigt på så många håll i världen. Det ursprungliga att dela med varandra. Det lyxiga brödet till njutning för få, förenat med dåligt samvete och stor mage.

Se händer i deg, knådandet som en del av njutning, det skall bli något. Min mormors gamla händer i degtråget, vant vänder degen kastar ner lite mjöl. Hennes händer var skrynkliga och fulla av bruna leverfläckar. Ser nu på min hand, den börjar bli lik mormors. Mammas hand blev aldrig så, hennes händer arbetade effektivt med degen i den stora emaljerade bunken, gul med grön rand upptill. Hon hade krav på sig att se till att det fanns bröd till den stora matfriska familjen. Mest blev det stora flätor, gräddade två och två på plåten. När mamma blev sjuk fick jag ta över veckobaket, fjorton år och en vetedeg på två liter mjölk, det var en utmaning. Mina händer blev starka och effektiva, renderande till beröm i skolköket. Bakförmågan upphörde med åren. Nu är jag en usel bagerska. Vårt barnbarn har i flera år varit mig vida överlägsen. Hon hantera degen med sina vackra, mjuka händer med glädje, skicklighet och fantasi. Jag får assistera med smör, kanel, socker och ägg att pensla med, russin till ögon och apelsinskal till munnar. Vi har kul, även om det blir mycket smulor på golvet. Doften sprider sig och delar med sig av glädje. Morfar sätter på kaffe och blandar apelsinsaft i glaset.

blm